Svackor och sorg

Jag är i en svacka. Det känns i hela kroppen. Det händer väl alla någon gång, svackor och sorg. Man vill liksom inget, bara ligga kvar i sängen. Inte äta. Vara nöjd med att låta världen utanför bara glida förbi.

Jag är trött, känner mig nedstämd, liksom less och har svårt att finna glädje i t.ex. löpningen. Jag fortsätter springa, för jag vet att det är det som kommer ta mig ur detta. Att springa, samla och rensa tankarna. Fast det känns jobbigt att ge sig ut så måste jag, för att inte helt tappa det. Träffa människor känns bara jobbigt. Jag tvingade mig att äta lite med min mor, bror och hans fru. Jag vill förstås att det ska vara trevligt och roligt men jag är liksom inte närvarande. Mentalt så packar jag min väska och seglar iväg på stormiga vågor av ändlösa tankar. Helst vill jag vara ensam.

Jag kommer ihåg hur jobbig jag tyckte min pappa var. Hur jag en kväll, drack bacardi med julmust när han var och besökte mig. För att orka med känslan av obehag av att försöka bryta den tryckta tystnaden som uppstår när man inte vet vad man ska säga till varandra. Hur jävla dålig blandning det var, bacardi och julmust. Jag kommer ihåg hur besvärlig jag tyckte han var som ringde mig 4 gånger per dag. Jag svarade inte alltid, men han fortsatte ringa tills jag gav med mig. Jag var alltid snabb på att avsluta våra samtal. Jag var ingen bra son.

Jag kan blunda och se honom le liksom. När jag öppnar ögonen känns det overkligt att han är borta. Jag gav inte en tanke till att han skulle kunna få en till stroke och då inte ta sig igenom det. Imorgon skulle jag ha en chans att ordna vår relation. Alla dessa imorgon gick mig förbi, tills det nu ej finns några kvar.

Något inom mig vill så gärna att något positivt ska komma ur detta. Så att jag kan förknippa hans bortgång med något positivt. Det låter säkert konstigt. Kanske är det så att det bara ska kännas jobbigt. Man behöver kanske inte hitta något positivt i allt, allra minst i döden. Kanske måste vi ge oss till sorgen och det jobbiga för att sedan gå vidare. Hur länge ska den då hålla i sig?

Detta är min svacka och sorg. Alla har vi dem. Det kommer gå över. Hur jobbigt det än är så måste vi fortsätta framåt.

Share
%d bloggare gillar detta: