Ångest på högvarv

Checka in

Ångest på högvarv

Så långt jag kan minnas så har jag aldrig gillat att ge mig in i situationer som för mig är främmande. Vet jag att jag ska göra något, så kan det ge mig ångest och göra att jag oroar mig för det, flera dagar i förväg. Det kan handla om små saker som andra, inte ägnar en enda tanke åt. Detta har dock blivit mycket bättre. Men det var som att min pappas bortgång satte igång min ångest på högvarv.

Jag kan tydligen bli nervös och orolig, bara av att checka in på ett hotell. Jag har väl typ aldrig bott på hotell, i alla fall väldigt sällan.

Kiruna

När vi var i Kiruna nu i veckan (Det skall också nämnas att detta känns pinsamt att skriva om. Detta är kanske små saker, som många andra inte oroar sig för)

I vilket fall så var det många tankar som susade förbi när vi anlände och skulle checka in. Vad säger man i receptionen? ’Jag har bokat ett rum’ eller något helt annat? Ska jag betala nu? Jag dröjde lite, låtsades liksom vänta in min bror. Han gick fram och sa ’Jag vill checka in’. Det verkade vettigt så jag valde samma mening när det var min tur.

Ska man betala direkt? Kommer det finnas pengar på kortet? Jag vet såklart att det finns pengar. Men kanske någon lyckats stjäla dem? Jag hade kollat det typ 10 gånger innan vi kom fram.

Så fick vi till sist korten till rummet. Väl vid dörren så ville det ej fungera hur jag än försökte. Jag blev stressad och frustrerad. Tänk om någon skulle gå förbi och se att jag inte lyckades låsa upp dörren till mitt rum. Pinsamt! Tänk om jag skulle behöva vandra tillbaka till receptionen för att fråga om hjälp. Jag skulle hellre smyga iväg och testa ett annat hotell. Allt detta utspelade sig under några sekunder, innan jag till slut hittade rätt ställe att hålla kortet på och dörren öppnades. Men att sådana korta sekvenser i våra liv, kan påverka oss så mycket, leder inte direkt till en människa i harmoni.

Ångest på högvarv

Att oroa sig för saker i förväg. Till den grad att man känner ångesten ta över hela ens väsen. Att man helst undviker det fast man vet att man inte kan det, är förstås inte någon festlig upplevelse. Det kan handla om att bara gå och handla. Tänk om man träffar någon där som man känner. Jobbigt! Att checka in på ett hotell. Inte minst att vara med på en begravningsceremoni.

Begravningsceremoni

Jag har inte varit på många begravningar. I veckan var det dock min pappas begravningsceremoni. Vi åkte till kiruna 2 dagar innan. Jag visste att jag skulle kunna ge mig ut och springa, ett par gånger innan det var dags för att bege sig mot kyrkan. Det var lätt 2-4 löppass innan det jobbiga. Det kändes bra.

Men dessa 2 dagar försvann och till slut fanns det inga mer löppass mellan mig och min pappas begravningsceremoni.

Jag skulle vara med och bära kistan. Skulle jag orka min del av det uppdraget eller skulle kistan liksom luta lite på min sida? Vilka människor skulle vara där? Skulle de komma fram till oss söner och beklaga sorgen? Ska man krama folk eller inte? Hur tar man ett sista farväl vid kistan, inför alla? Kommer jag gråta eller kommer jag kunna hålla tårarna tillbaka? Det var så mycket som jag oroade mig för.

Jag fick kämpa emot tårarna redan när vi satte oss i bilen för att åka till kyrkan. Radion i bilen sattes igång och Ulf Lundell spelades. Pappas favorit.

Att bära den lätta delen på kistan var inte något större problem. Det är klart att människor kommer fram, hälsar och beklagar sorgen. En del kramar man, en del tar man i hand, det sker naturligt liksom.

Öppningslåten var Ulf Lundell – Öppna landskap. Det var som att under den låten, när jag tänkte på pappa, så släppte all min ångest. Det kändes ok att gråta, att vara ledsen.

Share

Kommentera

%d bloggare gillar detta: